Tack detsamma 😄

Jag vet att jag är en party pooper, men hela den här pumpagrejen gör mig nedstämd.

Kan inte låta bli att bara se slöseriet av att använda odlingsbar mark till att odla, vattna, skörda transportera, sälja, transportera något som bara ska stå och ruttna och sedan kastas och bli matsvinn.

Detta när vi ständigt ser brist på vatten. 54% av befolkningen beräknas ha ont om rent vatten innan decenniet är slut. Vi det brist på energi och skenande elpriser. Utsläppen från fossil förbränning från transport och energi ökar snarare än att minska.

Pumpor är givetvis en mycket liten del av detta, men också så fruktansvärt provocerande onödig del.

Samma sak med att köpa saker för att klä ut sig en dag. Produkter som sannolikt använt enorma mängder vatten vid tillverkning, som alla kläder, och sedan åkt oljedrivna fartyg från kina. Sedan blir det liggande i en garderob ett tag för att sedan kastas.

Ska vi bara behöva ha tråkigt och aldrig göra något kul för miljöns skull? Nej, knappast. Men måste högtider alltid innebära total överkonsumtion?

#2 Jag tror julen är värre ur den synpunkten.

Jag förstår hur du tänker, men killarna och jag tog tillvara innanmätet och gjorde ugnsrostade grönsaker igår och kärnorna har vi torkat och rostat 😊

Lite mer dekoration av entrén 🎃

#2: Jag håller verkligen med dej i detta. Och då även frosseriet under julen. Det är helt galet. Kan man inte fira utan att frossa och överdriva? Det är klart att barnen ska få julklappar, men det är ju ingen gräns numera .
Jag tänker inte ge godis, då jag ju är emot socker. Då får dom busa hur mycket som helst. Gillar inte detta tiggeri vid dörren.

#3: Ja, tror jag också. Men det är något extra störande att odla något som dom allra flesta bara kommer kasta. Men undantag givetvis.

#4: Snyggt. Då blir det en helt annan grej.

#6: Det är något som är knasigt när både vuxna och barn måste anstränga sig för att komma på saker dom vill ha/behöver. Och ganska ofta tycker jag det verkar mer som saker köps för att döva någon ångest hos givaren, än att det blir en stor glädje för mottagaren. Ganska ofta, känner åtminstone jag själv, att gåvan blir en börda som man inte egentligen velat ha, men nu måste man ha kvar den och ansvara för den för att ta hänsyn till givarens känslor.

Jag är medveten om hur neggig jag låter. Samtidigt tror jag att jag sätter ord på vad ganska många andra också känner, men drar sig för att säga högt.