Föredrar ni att laga mat som bara ni ska äta eller att laga mat till andra? Lägger ni samma tid och energi på att göra god och eventuellt vacker mat oavsett vem som ska äta?

Jag fick pga kräsenhet rätt tidigt laga mat åt mig själv när jag inte ville äta samma som resten av familjen, och sedan har jag bott ensam och därför såklart lagat mat åt mig själv. Jag gillar dessutom inte återuppvärmd mat utan föredrar att laga mat varje dag. Även om man såklart inte har samma energi eller inspiration varje dag har jag i grunden tyckt detta var roligt. Jag gillar att laga god mat, prova nya råvaror, experimentera för att se vad som kan göras bättre, se till att maten ser vacker samt inbjudande ut och så vidare även när det bara är jag som ska äta eller se maten. Exempelvis har jag två år lagat en trerättersmeny åt mig själv på nyårsafton när jag av olika skäl firat ensam.
Självklart tycker jag även det är roligt att laga mat med eller till andra. Att se någon ärligt uppskatta en maträtt jag lagar ger mig en stolthetskänsla och bekräftelse jag inte helt kan få av mig själv. Men att laga mat till mig själv ger mig större frihet och ett större mod att våga saker som kan misslyckas. Så för mig har båda för- och nackdelar.

Men när jag pratar om matlagning med andra möts jag relativt ofta av åsikten att när man lagar mat åt sig själv är enda syftet att få mat i magen. Maten ska vara ätbar men det är allt, man lägger inte samma tid eller energi på att göra maten god och absolut inte på att tex lägga upp den fint. Inte ens när det bara skulle ta någon sekund extra. Att jag lagat trerätters åt mig själv möts ofta med ett förvånat skratt och en känsla av att personen anser att jag slösat min tid. För exempelvis min mamma blir det oftast mackor eller någon snabb omelett om ingen annan ska äta, medan hon gärna står hela dagen i köket om vi barn ska komma på middag.

Personligen har jag alltid tyckt detta var ett lite tråkigt synsätt. Så som vissa personer pratar om det får jag känslan av att om man äter ensam är man liksom inte värd en god och/eller vacker måltid. Man ska inte lägga den tiden på något åt bara en själv, utan bara om man lagar mat åt andra också. Eller möjligtvis om man tränar på att laga en maträtt som man i framtiden planerar att servera andra. Men varför är det så?
Jag förstår såklart att alla inte är intresserad av mat och det är helt okej, jag förstår även att det kan finnas en mängd olika orsaker till att man lägger mindre tid/energi när det bara är en själv som ska äta. Men jag har svårt att förstå hur man kan ha ett matlagningsintresse i grunden och gärna stå och laga mat i timmar till en bjudning, men tycka att det är superdötrist och helt onödigt att laga mat åt bara en själv.

Känner någon igen reaktionerna jag beskriver här? Vad är era tankar kring det? Hur är ni själva?